Vi kan stötta varandra och andra

Thea Wadsby är engagerad i SuicideZero, Mind och SPES. Hon är även med i POSOM. Om man är med i SPES innebär det att man mist någon i självmord. Det behöver inte vara någon nära anhörig, men någon som betytt mycket för en.

Under minimässan Livsviktigt! på Hammargården 6 september var en av utställarna Thea Wadsby. Hon representerade SuicideZero, MIND och SPES, där hon är volontär. SPES står för Suicidprevention och Efterlevandestöd.

Egen erfarenhet ledde till engagemang

Thea pärlar bland annat SuicideZero-armband på samma sätta som andra kanske virkar eller stickar på kvällarna. Att hon brinner så mycket för att förebygga självmord är för att hon själv fått uppleva att flera närstående tagit sitt liv. Egentligen menar hon att sådana här organisationer helst inte skulle behövas. Men tyvärr tar fler sina liv än hur många som dör i trafikolyckor.

– Det är inte länge sedan jag gick med i SPES själv. Det var i våras när min kompis tog sitt liv. Då kände jag att det blev för mycket. Då ville jag engagera mig för att stötta andra som går i sådana tankar. Det var inte första gången jag gick igenom förlusten av någon i självmord, utan tredje. Tidigare, det hänt mig, var jag i tonåren. Det är ingen bra tid att gå igenom något sådant. Man har mycket tankar och känslor då. Man försöker hitta sig själv i den åldern.

Stöttande samtal räddar liv

Thea berättar om hur du hamnar i sorg när du mist någon nära.

– Sorg är ju ingen sjukdom, men den är jättesvår. När min kompis tog sitt liv kände jag att jag vill göra skillnad. Bland annat svarar jag ett par gånger i månaden i telefon på MIND:s självmordslinje. Det är alltid fyra linjer öppna samtidigt och vi, som svarar, har alltid en chatt oss emellan. Vi får både samtal från de, som just då står i begrepp att ta sitt liv och från de, som bara behöver ha någon att prata med, för att de mår så dåligt. Det finns även de som chattar med självmordslinjen, men det är svårare att hantera. När du talar i telefon så kan du också höra på rösten hur illa det är. Det kan du inte på samma sätt i chatten.

Ibland är det första personen säger när de ringer ”Jag ska dö nu.” Då gäller det att tala personen till rätta och försöka vända situationen. Jag försöker höra hur långt personen har kommit i sina planer på att ta sitt liv. Oftast är samtalen ett rop på hjälp.

Alla som ringer är anonyma och de som besvarar samtalen kan inte se vilket nummer personen ringer ifrån.

– Jag kan be om personuppgifter om jag känner att samtalet är så allvarligt att jag behöver ringa 112. Men personen vill kanske inte berätta. Det måste jag respektera. Ibland kan det bli riktigt tunga samtal. Det har hänt att jag talat med någon i två timmar.

Ett rop på hjälp

–MIND vill helst inte att samtalen blir mer än fyrtio minuter, eftersom de vill att så många som möjligt ska få hjälp. Men ibland går det inte. Vissa personer känner att de inte får den hjälp de behöver av psykiatrin. De känner att de får mer hjälp av de som svarar på självmordslinjen. Trots att de inte är yrkesutbildade, utan bara består av ideella krafter. De känner att någon lyssnar och tar sig tiden.

Att vara ung idag innebär nya utmaningar. På sociala medier kan saker spridas på bara några sekunder. Det finns nätmobbing som kan vara väldigt svårt att bli utsatt för.

– De flesta tjejer tar tabletter och deras försök att ta sina liv är oftare ett rop på hjälp än killarnas. Killar är mer drastiska. De ska vara starka. Tjejer pratar mer om känslor, medan killar slänger sig framför tåget eller hänger sig. Det är förfärligt. De tänker att det är bättre att de inte finns mer, så är de inget problem. Killar berättar som regel inte för någon.

Varje självmord påverkar många fler än vad du kan tro.