Egna erfarenheter gjorde att de ville bli kontaktfamilj

Att vara kontaktfamilj kan vara ett sätt att hjälpa ett barn med behov. Sanna Bergenholtz och Philip Hernberg har varit kontaktfamilj åt en liten grabb i ett år. Något de vill rekommendera till andra.

Barnet behöver bli sett

Både Sanna och Philip är uppvuxna i familjer som velat hjälpa och stötta andra.

Philip berättar.

– Det har varit en bra övning att vara kontaktfamilj inför att själv ha barn. Men man måste själv ha intresset för barn och kanske vilja bidra till samhället. För mig var det naturligt. Jag är deltidsbrandman och var tidigare kontaktperson. Det var alltid öppet hemma hos oss. Kompisarna kände sig hemma och kunde gå i skafferiet.

Sanna inflikar.

– Jag hade två kompisar där båda hade kontaktfamilj. Den ena hade en ensamstående mamma och den andra hade föräldrar med missbruksproblem. De kunde berätta om hur stor skillnad det var att bli sedd.

Philip fortsätter.

– Och veta att det finns frukost, lunch och middag.

Både Sanna och Philip har erfarenhet av ADHD-spektra och av autism. De har sett hur tungt det varit under uppväxten, både för föräldrarna och för barnet. De känner att det finns en större öppenhet idag för barn med diagnoser.

– Samhället har utvecklats. Du får nyheter från alla håll. Du bombarderas av intryck. Kanske ADHD framträder tydligare idag, då man har större frihet att vara sig själv. Men samhället är också mer öppet för olikheter idag, menar Philip.

Matchningen får ta tid

Matchningen mellan barn och kontaktfamilj är viktig. Det var för ett år sen de båda blev kontaktfamilj. Det var två år sedan de ansökte, då gjordes en utredning. Sen fick de vänta tills rätt barn dök upp. Då de är ett ungt par utan egna barn, så var det viktigt att barnet inte var för ungt. Kontraktet behövde matcha väl. I det fanns bland annat en beskrivning på var fokuset skulle vara, fastän väldigt översiktligt.

Sanna berättar.

– Pojken var fem år när han kom till oss en helg i månaden. De hade gjort en utredning på honom om det fanns autism. Det är svårt att veta vad det är när barnen är så små. Föräldrarna hade ingen familj eller släkt i närheten, så de kunde inte få någon avlastning. Det är speciellt att ha ett barn som tar och har så mycket energi. Då är det lätt att tappa bort syskon. Fokus hamnar på honom. Genom att vi avlastade familjen kunde föräldrarna fokusera på deras yngre barn. Vi hade en uppgift att utveckla olika saker.

I början var det tre tillfällen där kontaktfamiljen och barnet fick lära känna varandra. Då övernattade inte barnet utan kom bara dagtid under helgerna.

Sanna fortsätter.

– Vi var inställda på att möta ett blygt barn. Men han mötte oss som en stormvind. Hallå, hojtade han. Han var mycket öppen och visade upp alla sina leksaker med enorm energi. Han kände sig hemma hos oss redan första gången. Han märkte att det fanns regler här, som inte var desamma som hemma. Det är hälsosamt för ett barn att veta att man tänker olika. Vi har våra regler och det ger trygghet även för barnet. Barn är fantastiska. De lär sig och anpassar sig. Det är nyttigt att komma runt och få fler förebilder. Givetvis ska man alltid ha barnets bästa framför sig.

När man är kontaktfamilj får man en liten ersättning för sina omkostnader och för att man har hand om barnet.

– Vi kollade aldrig på pengarna. Vi har aldrig valt att vara kontaktfamilj för pengarna skull. Säkert har vi lagt ut mer än vad som kommit in. Vi har aldrig räknat på det.

Sanna och Philip verkar så samspelta och båda är lite ledsna över att de behöver avsluta uppdraget. Men de inser att de snart har en nyfödd och då måste de vara där för den lilla.

Ett öppet hem är viktigt för båda

– Helgerna med pojken kunde ta mycket energi, men gav också mycket. Föräldrarna har fortfarande våra kontaktuppgifter så vi kan fortsätta att ha kontakt. Vi har satt igång så mycket och nu hoppas vi att nästa kontaktfamilj ska göra samma sak.

Både Sanna och Philip är omtänksamma människor med stort hjärta. Det råder inga tvivel om att båda vill hjälpa och på så sätt ge tillbaka till samhället.

Sanna avslutar.

– Jag har haft en längtan efter att hjälpa i hela mitt liv. Det kunde ha blivit att jag adopterade, eller att bli kontaktfamilj. Jag vill vara den personen som har ett öppet hem.